Graduella och diskreta modifierare Reflexiva partikelkonstruktioner i svenska språket ur ett konstruktionsgrammatiskt perspektiv

摘要

Ambitionen med min uppsats är att undersöka vilka reflexiva partikelförbindelsermed formen verba upp sig, som bär på en eller flerahelhetsbetydelser vilken/vilka inte kan utläsas ur de enskilda delarna.Förhoppningen är även att fastställa vilken konstruktionsgrammatiskkonstruktion en sådan betydelse kan kopplas till. Det är i viss mån ensökande uppsats med en stark föraning, snarare än en konkret hypotes,om att en eller flera helhetsbetydelser går att utläsa ur den formen.Den teoretiska ansatsen utgörs främst av konstruktionsgrammatik,som delvis ställs i kontrast till en bitvis lexikografiskt driven metod.Grundtanken är att utgå ifrån den lexikografiska informationen i Svenskordbok som gäller för verbvariabeln, upp och sig, samt vanligt förekommandelexikaliserade förbindelser, för att sedan undersöka hur passmotiverad helhetsbetydelsen är utifrån delarna, samt hur delarnamotiverar helhetsbetydelsen. Om en sådan motivering är svag, svarardetta delvis mot konstruktionsgrammatikens krav på en konstruktion,och motiverar en fortsatt syntaktisk analys.Undersökningsmaterialet är hämtat ur korpusen skönlitteratur medhjälp av konkordansverktyget Korp 2.0; revision 65085, tillhörande dennationella resursen Språkbanken vid Göteborgs Universitet.Min undersökning visar att samtliga reflexiva partikelförbindelser iundersökningsmaterialet har en oförutsägbar, eller snarare sagt en svagtmotiverad helhetsbetydelse. Mot bakgrund av den lexikografiskainformationen framträder två möjliga konstruktioner, vilka benämnsgraduell modifierare och diskret modifierare. Den förstnämnda utmärksav att upp modifierar betydelsen av verbet till ett komparativt adjektiv,som sedan sig förmedlar till subjektsrollen i satsen. Den sistnämndafungerar på liknande sätt med den skillnad att den är diskret, dvs. att dentillskriver subjektet ett binärt tillstånd, dvs. i betydelsen ʼantingen ellerʼ.Det uppstår dock ett problem vid den syntaktiska analysen som denhär uppsatsen inte lyckas ge en fullgod lösning på. Problemet bottnar isvårigheterna att skilja dessa konstruktioner åt syntaktiskt, då de visartendenser till att vara polysema konstruktioner, dvs. samma form menskilda betydelser. Ett antagande om en konstruktionaliseringsprocess –vilket kan sägas vara en övergripande språkförändringsprocess i vilkengrammatikalisering- och lexikaliseringsprocesser ses som instanser –presenteras som en möjlig lösning på problemet.